SKA MIN KROPP AV VETEBRÖD SAKNA MIG NÄR JAG ÄR DÖD

Teaterns villkor slits isär just nu, som en baguette på en begravning. En skådespelare förväntas argumentera för sitt yrkes existens, till och med inför kulturministern. Ack, om det stannade där.

Allt vi ville var att skapa en hyllningsföreställning till Allan Edwall. Sedan kom lokalen, den lilla potatiskällare som Allan gjort till en teater, och ville också prata. Om hur det är att vara styvbarn till en bostadsrättsförening, och härbärgera Sofokles, Dostojevskij, Kristina Lugn och allt däremellan, samtidigt som man plötsligt innehåller tre helkaklade avträden som kostar en arm och ett ben i månadshyra.

Och hela tiden dör de, de som alldeles nyss levde så högljutt här inne. När de oförhappandes kommer tillbaka, glömska av gränserna mellan liv och ickeliv, får skådespelarens hjärnkontor öppna filialer som den krympande kulturbudgeten aldrig i livet kan täcka. Men då är det för sent.